Det pågår en ADHD-debatt. En debatt av det interna slaget. Eller en skendebatt om man så vill. För det är uppenbart en debatt som har lett oss på villospår. Ett icke relevant sidospår som stjäl kraft och energi från den dagliga kampen att hålla näsan över vattenytan för många av oss.
I ljusare stunder vill man kanske också försöka använda sina sinande krafter till olika försök att ta tag i sina problem med eller utan insatser utifrån. Och i allra bästa fall hoppas man till och med få över lite kraft och energi till att påverka medmänniskors syn på vår situation och orka ställa krav på politiker angående hjälp och behandling.

Då känns det väldigt fel att diskutera vem som får mest poäng på en adhd-statusskala. Rangordningar och status hör inte hemma här i våra led. Jag tror inte det hänger på om man har rörigt i sina köksskåp eller ej.  Inte heller om man har 10 bokstavsdiagnostiserade barn hemma eller utflugna alternativt inte ens blivit gravid än.  
Enligt debatten som pågår kan man inte både ha rörigt hemma och i hjärnan. Och bara för att man väljer att inte exponera sin svarta själ med alla djupare smärtor och misslyckanden i både  familjeliv och arbetsliv genom årens lopp skulle man alltså ha en lättare form av adhd?
Nej, det är nog snarare så, att aktivt välja en metod som självdistans i kombination med humor kan innebära en överlevnadsstrategi för många av oss som bara skulle förlora oss själva genom att självdestruktivt börja pilla i öppna blödande sår. Och man ska nog vara väldigt försiktig med att utse sig själv eller en liten grupp till att ha monopol på vissa företeelser som depressioner, ångest, självmordsbenägenhet o.s.v.
Eftersom det här är en skendebatt borde jag inte ens bry mig om att kasta in några vedträn i den brinnande, inflammerade diskussionen. Men i rättvisans namn måste ändå påpekas att allt är inte guld som glimmar. Och att små smulor är också bröd. Vare sig det är maränger eller surdegslimpor.