För att fortsätta på ägg- och hönstemat så måste jag säga att gårdagen var en rörig dag. Äggröra i skallen, det var vad jag hade. Vanligtvis är det gröt där såna dar, men igår var det rörigt värre.

1. Hittade inte till datoraffären dit jag skulle med vår kraschade dator. Har varit där säkert tjugo trettio gånger – och varje gång har jag lika svårt att hitta. Förstår inte, men jag kan aldrig lära mig vilken väg man åker dit. Kommer alltid fel. Och få leta. Så också igår.

2. Inne i mataffären: de spelade musik i olika högtalare. Olika musik i olika högtalare. En sorts musik från vänster och en annas sort från höger. Mycket julmusik. Tror jag, för jag uppfattade just bara EN RÖRA. Vad händer då? Man får blackout. Stod mellan hyllraderna och hittade ingenting. Hade inhandlingslistan i fickan, men det hjälpte inte. Jag hittade varken fiskpinnar eller mjölk. Fick ringa ut till maken som satt kvar i bilen – jag skulle ju bara ha fiskpinnar, det går ju i racer – så han fick komma in och leta upp frysdisken och hindra arga-mig från att skrika.

3. Har börjat på en bridgekurs som hålls av en grannkvinna. Hon menar att det är ett bra sätt att varva ner på, vilket nog stämmer, i alla fall de dagar när man kan tänka något sånär hyfsat. Det är inte lätt att spela bridge. Tusen olika saker att tänka på. Och jag. Med min icke-simultankapcitet. Hur som helst. Igår var det kurs-dags igen och jag fortsatte på den inslagna äggröre-vägen. Det gick åt skogen, vartenda spel. Jag orkade inte tänka och planera. Hafsade till det, som jag gör med det mesta.

Nå. Detta kan ju tyckas som inte-särskilt-farligt. Men. Det är det där med självförtroendet. Att det alltid får sig en knäpp på näsan.

Man måste väl vara lite dum i huvudet? Hur uppfattar de andra mig? Tycker de jag är jobbig och korkad? Vad är det för fel på mig? Varför måste jag bete moig som en idiot och flamsa? Varför sitter jag som en fågelholk när de andra verkar förstå? Varför kan jag inte ens ta in det som sägs utan glömmer genast när jag hört det?

Kraschat självförtroende. I skolan, med kompisarna, på olika arbetsplatser där man kommit och gått, på utbildningar, på praktikplatser, på kurser och i tvättstugor.

Men det är inget fel, det är bara adhd.

Just det skulle jag vilja säga till alla flickor med adhd, för att banka mod i dem så att de vågar vara annorlunda och som de är.