Jag gjorde ett försök att baka kakor med maräng. Det ingår ägg i dem. Kakorna var snygga på bild, och såg goda ut. Näpna och spröda såg de ut. Riktiga prinsess-kakor med nätta steg, rosa sidenskor och tyllklänningar. Jag gjorde som det stod i receptet, i alla fall nästan. Och det var väl det där nästan som fick mina kakor att att komma ut ur ugnen som monsterversioner av sina flickiga små kak-kusiner på bilden. Ja, ut klampade några gummistövel-klädda saker med uppkavlade ärmar och rutiga skjortor tre nummer för stora. Gyttjiga steg och klamp klamp. Ner damp de på tallriken för att svalna, och låg där och såg stöddiga ut.

Tänk att man inte har det här med finess i sig. Att det alltid bara blir stövla .

OK, det kan tyckas som ett mini-problem. Att ens kakor blir groteska monster.

Men det här då? Att när jag gör omelett blir det äggröra. Och när jag gör äggröra blir det soppa med gul klimp. Det är ett allvarligt problem. Jag har aldrig tålamod att lyfta omeletten snyggt från stekpannan utan gräver hafsigt upp den med stekspaden – och VARSÅGOD: ÄGGRÖRA.

Och när jag verkligen vill ha äggröra glömmer jag den på spisen och VIPS: SOPPA. Eller nåt konstigt vattnigt med hårda klumpar i.

Problem? Onekligen. DETTA ÄR JU YTAN SOM SPEGLAR ALLA ANDRA UNDERLIGGANDE PROBLEM. SÅ HÄR ÄR DET MED DET MESTA.

Tiden, tvätten, disken, maten, familjen, tandläkarn, handlingen, inköpslistan som försvann, plånboken, mobilen – så att jag inte hör om det ringer när sonen har fått feber och halsont i skolan för att min mobil ligger oladdad nånstans-jag-har-i-hastigheten-glömt-var, och själv irrar jag som en HÖNA runt i matvarubutiken och letar bland sittpinnarna…. ursäkta jag menar hyllorna eftersom jag också förlagt min inhandlingslapp och glömt precis allt, även min egen hjärna tydligen.

Kaos i hönsgården… ursäkta jag menar mataffären. Jag hatar att kackla och därtill att kackla högst. Jag kan inte. Mitt eget kackel gör mig döv i öronen och trött och utmattad.

Jag går hem med mina matkassar och när jag står i köket och ska trycka in varorna i kylskåpet – ja, trycka eftersom man ständigt har bråttom och är LITE HAFSIG, så ramlar det ut ett helt flak nyvärpta ägg på golvet och kanske skulle man kunna göra äggröra av dem om man vore lite händigt och har nåt att skrapa upp alltsammans med, om nu inte golvet vore så smutsigt och hunden var där med sin nos och slickade upp sin älsklingsrätt.

 

Tiden springer och jag springer bakom, som vanligt, viftande med min vita flagg, vänta på mig, men den skenar bara iväg ännu fortare, och jag halkar i röran av ägg.

Verkar allt det här oförnuftigt och rörigt?

Inte då! Det är förnuft och ordningssamhet på högsta nivå. Det är toppen på isberget, det som syns. Det är nedanför, där det osynliga finns, som det verkliga kaoset bor. Där är det rörigt.

Men det är inget som syns, och inget som hörs. Det är rörigt i tysthet, min osynliga röra som alla förvånas över. Det är röran som funnits alltsedan jag var barn och satt och stirrade ner på den gröna bänken och trodde det var nåt fel på mig eftersom jag var så tyst och inte kunde säga nåt högt som hördes. Och inte heller riktigt vågade just eftersom det antaglgen var nåt fel på mig.

Numera struntar jag i det och säger bara: Ursäkta röran! Det var meningen det skulle bli omelett men de blev äggröra och det är gott det med.

 

ÄGGSKAL