Jag har varit på besök i Huvudstaden. Det är inte utan att jag blir rörig i huvudet vid dessa besök. Rörigare än vanligt menar jag. Trafiken, människorna, ljudnivån. Det händer saker precis hela tiden. Trängsel, knuffar, skrammel och skrik. Barn som låter, tunnelbanebromsar som tjuter och musik som injiceras rakt in mitt blodomlopp och hjärna i ett rytmiskt dunkande som liknar hammarslag.
Man kan inte gå in i en butik och prova kläder i lugn och ro utan att överfallas av teknomusik eller discodito som äter sig in i nerverna på en. Reklamskyltar med mastodontbarmar i julklappsunderkläder nästan ramlar över mig där jag går naturligtvis motströms och får armbåga mig fram genom massan av folk som tycks befinna sig i en annan värld.
Min senaste mobiltelefon som är ett arvegods från yngsta dottern slutar fungera p.g.a att otekniska jag hanterat den fel naturligtvis och jag får leta bra länge innan jag hittar en telefonautomat. Tio kronor för tre sekunder kostar det att ringa, det märks att det var längesedan sist! Och vad det kostar att åka tunnelbana ska vi nästan inte tala om, trettio kronor för några få stationer. Om jag köper kupongerna i Pressbyrån vill säga, i SL-spärren betingar priset tio kronor extra.
Jag känner mig verkligen som en mossig gammal dam från landet och ändå var det bara tre och ett halvt år sedan jag flyttade från Stockholm. Människan förändrar sig snabbt men så även städer. Gator byggs om och görs enkelriktade. Hus rivs och hus byggs. 
                               
När jag kom till ABF den kvällen som skulle varit höjdpunkten på min lilla Stockholmstripp uteblev tyvärr belöningen för mina vedermödor i storstadsvimlet. Föreläsningen skulle handla om ADHD i vardagen för vuxna. Underrubriker var konsekvenser, hjälpmedel och anpassning. Här fanns säkert mycket matnyttigt att bjudas på hade jag intalat mig inför resan och det stora ingreppet i plånboken som jag varit tvungen att göra. Trehundrafemtio kronor är mycket för en arbetslös. Det är också mycket med tanke på rabatten som som var avdragen för medlemmar i Attention. Desto oskäligare var summan dessutom eftersom jag inte kände mig nöjd efter föreläsningen. Jag tyckte helt enkelt inte att jag fick valuta för pengarna.

Gammal skåpmat serverades till en målgrupp som förmodligen var där i sin proffession och för dem var det kanske inte någon skåpmat. Men för oss andra som satt där, och jag tror att vi var en ganska stor grupp, med egna bokstäver, var det inget nytt under solen som sades. Möjligen om någon var nydiagnostiserad sedan högst ett par dagar eller en vecka tillbaka.
Vi andra hade redan tagit till oss den informativa delen av hjälpmedel som listor och almenackor från olika håll sedan lång tid tillbaka.
Anna Kettner var i och för sig ganska underhållande och charmerande att lyssna till. Hon var en frisk fläkt med sin agitatoriska livsgnista och kämparglöd. Möjligen kan jag erkänna att hon delade med sig lite av den sidan. I allafall till mig.
Men jag undrar verkligen varför hon envisades med att hela tiden benämna oss i publiken med begreppet ni. "Ni som är normala, ni gör si medan vi med ADHD gör så"  lät det hela kvällen.
Det kändes inte särskilt inspirerande för en sådan som mig som gått dit med förhoppningen att få med mig bra metoder till att styra upp min rörighet både därhemma och uppe i huvudet att sitta och få förklarat för mig självklara saker som jag redan alltför väl visste om mig själv. Om hur man glömmer nycklar. Och hur man vimsar till det på allehanda sätt.
Jag kan tänka mig att det här dilemmat uppstått på grund av att Attention inte klart och tydligt hade formulerat vilken målgrupp föreläsningen riktade sig till. Varken till föreläsarna eller publiken. Det är nog viktigt att göra det i fortsättningen. Själv ska jag försöka komma ihåg att ringa och fråga nästa gång så jag inte blir besviken.

2 com