Jag menar inte Volvo och inte min arbetsplats Försvarsmakten utan att jag faktiskt är på ett dårhus fast så får man inte säga ens om ma är  en av dårarna.

Igår var maten slut när jag kom 5 minuter försent till  matsalen Ingen aninmg om vem som ätiti dubbelt eller det är en del av det fattiga landstingets besparingsplan. Jag överlevde på en 200gr chokladkaka som ju dessutom är bra mot depressioner. Det är inte halvljummen grådaskig överbliven hög. När man  inte får välja mat utan äta det som står till buds förstår man vad utseendet gör för aptiten

Idag har jag bara gråtit två gånger tårarna börjar ta slut och det svider bara i torra ögon nu.

Saknar min kise, mina barnbarn och att rida.