|
Jag är Marianne och jag är 48. Jag fick min ADHD-diagnos i våras och det var en befrielse. Äntligen har jag fått en förklaring till min glömska, min oförmåga att hålla ordning och min avsaknade känsla för tid. Ett tag var jag orolig för vad det var för fel på mig – jag fick inte gjort någonting och jag tycktes glömma det mesta. Allt omkring mig kändes som ett kaos. När jag av en tillfällighet läste en artikel om ADHD stod det glasklart för mig att det var det jag hade.
Marianne som talar i telefon, diskar och lagar mat, samtidigt.
Jag fick tidigt höra att jag borde kunna prestera bättre i skolan, men ägnade mig hellre åt dagdrömmar än läxor. Jag ville göra det som var kul, inte slösa tiden på glosor och naturkunskap. Som tonåring var jag en slarvig tuggummituggerska, som tjugoåring sa jag upp mig från mitt hittills enda fasta jobb (på sjukhus). Började läsa på universitet i Göteborg och gick så många utbildningar att jag tappat räkningen på dem, inget blev avslutat. Den obligatoriska uppsatsen slutade alltid med ett antal kringspridda lappar på vardagsrumsgolvet och dem fick jag givetvis aldrig ihop. Jag hoppade till och med av författarutbildningen Litterär Gestaltning, trots att den är nästan omöjlig att komma in på. Men detta är jag, med dåligt tålamod och svårigheter att avsluta projekt. Jag satte mig därför och gjorde det enda jag kunde: skriva. Det blev en roman, och sedan har det blivit några till.
Ibland dyker frågan varför upp. Till vilken nytta är min ADHD? Kunde saker blivit annorlunda om jag fått hjälp som barn, eller ska jag vara tacksam för att jag ändå är som jag är? Bortsett från ett antal vardagliga problem (städning, disk, komma-i-tid) trivs jag med att vara den jag är, en Slarva och Latmaja som älskar att starta projekt (fast numera hejdar jag mig eftersom jag vet att det lätt blir för mycket). Jag har i alla fall sällan tråkigt.
Det har varit väldigt roligt att starta den här sidan, och det har varit ännu en befrielse att ha träffat Kajsa, som visade sig ha så många sidor som jag kände igen. Nästan för första gången någonsin känner jag mig inte ensam om att vara konstig och annorlunda, för jag har förstått att det finns fler slarvor som jag, som dessutom uppskattar sin udda sida och både försöker och lyckas göra något bra av den.
Numera har jag man, son och hund, och lever ett normalt familjeliv i Lidköping, eller tja, så normalt det nu kan bli för en kvinna med ADHD…
|