Det pågår en ADHD-debatt. En debatt av det interna slaget. Eller en skendebatt om man så vill. För det är uppenbart en debatt som har lett oss på villospår. Ett icke relevant sidospår som stjäl kraft och energi från den dagliga kampen att hålla näsan över vattenytan för många av oss.
I ljusare stunder vill man kanske också försöka använda sina sinande krafter till olika försök att ta tag i sina problem med eller utan insatser utifrån. Och i allra bästa fall hoppas man till och med få över lite kraft och energi till att påverka medmänniskors syn på vår situation och orka ställa krav på politiker angående hjälp och behandling.

Då känns det väldigt fel att diskutera vem som får mest poäng på en adhd-statusskala. Rangordningar och status hör inte hemma här i våra led. Jag tror inte det hänger på om man har rörigt i sina köksskåp eller ej.  Inte heller om man har 10 bokstavsdiagnostiserade barn hemma eller utflugna alternativt inte ens blivit gravid än.  
Enligt debatten som pågår kan man inte både ha rörigt hemma och i hjärnan. Och bara för att man väljer att inte exponera sin svarta själ med alla djupare smärtor och misslyckanden i både  familjeliv och arbetsliv genom årens lopp skulle man alltså ha en lättare form av adhd?
Nej, det är nog snarare så, att aktivt välja en metod som självdistans i kombination med humor kan innebära en överlevnadsstrategi för många av oss som bara skulle förlora oss själva genom att självdestruktivt börja pilla i öppna blödande sår. Och man ska nog vara väldigt försiktig med att utse sig själv eller en liten grupp till att ha monopol på vissa företeelser som depressioner, ångest, självmordsbenägenhet o.s.v.
Eftersom det här är en skendebatt borde jag inte ens bry mig om att kasta in några vedträn i den brinnande, inflammerade diskussionen. Men i rättvisans namn måste ändå påpekas att allt är inte guld som glimmar. Och att små smulor är också bröd. Vare sig det är maränger eller surdegslimpor.     

3 com

Det är vaccinationstider och jag vet att många inte tänker vaccinera sig mot influensan men det tänker jag. Det finns många skäl både själviska och osjälviska som talar för en vaccination och ganska få som talar emot. Att jag inte tvekar beror delvis på min bakgrund eller kanske rättare sagt på min pappas bakgrund.
Min far föddes på 20-talet när inte många vaccinationer fanns att få och på Gotland där han bodde troligen inga alls. I 7-årsålderna drabbades han av mässlingen som då var en sjukom som alla var tvugna att gå igenom och som för det mesta hade ett ganska lindrigt förlopp i Sverige. Men min far blev mycket sjuk och som följdsjukdom fick han TBC Tuberkolos som det då inte var allmänt att vaccinera sig emot.
8-år gammal fick min far flytta från sin familj och läggas in på ett sanatorium utanför Göteborg och fick besök 2 gånger om året av Farfar som var bonde. Så småningom fattade min farfar det drastiska beslutet att sälja gården på Gotland och flytta till fastlandet där luften ansågs vara bättre än det råa klimatet som fanns på Gotland. Då hade förutom min far oxå hans mor och farmor TBC. Min far blev bra men alltid lite klen i lungorna och tog astmamediciner och han glömde aldrig det ensamma året på sanatorium.

Så jag fick alla vaccinationer som fanns när jag var liten och när jag själv fick barn så "bestämde pappa" att mina barn skulle få alla vaccinationer som erbjöds. Så de har sluppit mässlingen, påssjukan och röda hund. Kikhosta är en annan sjukdom som det vaccinerats emot i perioder men inte alltid. Själv jobbade jag ett par år på sjukhuset som extravak och fick då ofta sitta som andningshjälp till barn som hade kikhosta och behövde hjälp vid attackerna. Kikhosta sitter i väldigt länge men smittar inte så lång period så det kunde bli väldigt långa perioder på sjukhus då på 70-talet men idag finns det vaccin igen och bättre mediciner att hjälpa med. Men ett barn med kikhosteattack är ångestladdat. Mina två yngsta hostade i kapp en hel höst och särskilt när de åt glass vilket är en katastrof när man är 3-4 år.

Många sjukdomar som mässlingen, polio och smittkoppor är idag nästan utrotade i västvärlden inte för att människan blivit starkare utan för att så många får vaccin. Det gör att det är lätt att isolera dem som inte kan ta vaccin när några få fall av sjukdomen ändå dyker upp. De flesta vanliga sjukdomar behöver mänskliga värdar för att överleva.

I U-länder är det fortfarande vanligt att barn får mässling och dör. I andra länder (även I-länder) har ett ovanligt stort antal av de som smittats av den nya influensan dött och en högre andel än vanligt har blivit allvarligt sjuka och behöver sjukhusvård. Jag är ingen läkare och har ingen utbildning som gör mig lämplig bedöma risken för att ta vaccin men jag har sett och hört vad som hände innan det fanns bra vaccin för andra sjukdomar.
Så jag tänker vaccinera mig även om jag inte tror att jag kommer att bli allvarligt sjuk och dö inte för min skull utan för alla de som inte kan vaccinera sig vilket är alla barn under 3 år t ex och en del med allergiska sjukdomar. Om du ändå inte vill vaccinera dig så stanna hemma vid minsta "nysning". Det är också ett effektivt sätt att förhindra smittspridning.  Låt den nya influensan bli influensan som kom av sig och snart är den utdöda influensan

Kommentering avstängd

Och snart är det 30 000 sen vi började eftersom vi hade ca 6 000 besökare förra året. Tittar  vi på vårt statistik program som räknar  träffar lite generösare ( tex sökmotorer som indexerear oss) så har vi 40 000 "visits" på ett år, drygt. Vi har dessutom 2 miljoner hits vilket om jag förstår det rätt betyder att  besökarna läser flera sidor när de hittatt till oss. Tittar vi på varifeån våra läsare kommer så är naturligtvis de flesta från Sverige men vi har regelbundet besök från alla Nordiska länder och ett flertal EU-länder.

Vanligaste sökordet som gör att man hittar hit  är ADHD kvinna/or och varje dag hittar nya läsare oss från de stora sökmotorerna. Statistik som visar läsarnas spår visar att många läser tre-fem sidor och följer våra länkar till ex Harvards ADHD-test. När vi började med det här förra hösten vet jag inte vad vi trodde egentligen men jag trodde inte att så många skulle läsa oss regelbundet för hälften av våra besökare är återkommande och läser ex bloggen regelbundet.

Dessutom  har vi fått en debattartikel publicerad i en av landets största dagstidningar svd, en artikel om oss publicerad i Damernas värld och nu ska vi vara med i Fråga doktorn ( måndagen den 9/11). Vi har haft andra förfrågningar om deltagande i artiklar eller att skriva om ADHD men ibland blir det inget av och ibland vill man styra för mycket vad vi ska skriva om.. Vi tänker inte låta oss styras vi kommer att fortsätta försöka göra ord av våra bokstäver på bloggen och leta information att länka till för alla som är lika vilsna i sin diagnos som vi var för ett år sen och vi uppmanara alla ADHD-kvinnor att "Sluta gråta över spilld mjölk" 

 

 

2 com

Varför ADHD-kvinnor???

Jo, än en gång: för att vi kvinnor förväntas kunna göra ungefär tjugo saker SAMTIDIGT, minst, därtill med förståndet och hjärnan i behåll. Passa barn, laga mat (fyra kastruller eller gärna fler samtidigt på spisen), ha rena kläder redo för barnen, packa matsäck, packa gympapåse, tvätta, diska, sätta på plåster med Bamse-motiv på skrapsår på knän, dammsuga, torka diskbänken, ha hela och rena kläder för egen del, passa tider, hjälpa till med läxor, se på teve, lyssna på radio, grädda våfflor, sylta & safta, skura toastolen, skura handfatet, vattna blommorna, torka fönsterbräden, plocka smulor från soffan,  OCH SÅ HÅLLA ALLT DETTA I SKALLEN MED ETT LITET LEENDE PÅ LÄPPARNA, ren och fräsch, utan svettig lukt under armarna, utan hysterisk blick och för tidiga rynkor i pannan.

Sval, len, fräsch och kvinnlig – med humöret ständigt på topp och ett oändligt tålamod vare sig det gäller barn, make/sambo eller hund. Och så givetvis en egen yrkesmässig karriär utan att krascha mot nån s.k. vägg.

För visst är vi såna? Nån som känner igen sig?

Inte?

Nja, det är ju just det där med att minnas sånt man ska göra, komma i tid till det man eventuellt lyckas komma ihåg att man ska till…

Och vadå hela och rena kläder??? Man är glad om man alls hittar några i röran i garderoben. Själv hittar jag inte mina kängor som jag vet finns nånstans men inte var, så att jag nu tvingas gå i antingen sandaler eller gummistövlar. Och det är OKTOBER och råkallt och det är inte alltid det regnar så att har en ursäkt att släntra omkring i sina leriga gummistövlar. Råkallt solsken, vad gör man då???

Jag har många gånger, innan jag hade en aning om mina bokstäver, stått och skrikit: Jag borde blivit född till man, då hade jag sluppit det här!

Gånger då jag stått just vid Kvinnoplatsen Spisen, uttråkad, splittrad, totalt oförmägen att få ihop mina trassliga tankar. Färdig att spy ner i grytorna av ren tristess. För det är väl bara att erkänna – vi med ADHD behöver ett visst mått variation och spänning för att hålla oss vakna. Och hur spännande är det att för tusende gången se såsen brännas vid? 

Ja, om jag hade varit man hade jag haft en hustru som stöttat mig och som gjort allt det där tråkiga.

Jämställdheten till trots – det är vi som förväntas axla alltsammans, barnen, hemmet, och det övergripande ANSVARET. Och: en man som sköter alltsammans kallas en sån bra och duktig man. Men vi då? Vad kallas vi kvinnor? Tja…? Vadå…? Vad menar jag…? Det är väl självklart att en kvinna ska klara sånt, inget att säga nåt om alls… det är en naturlag. Mannen jagar, kvinnan sitter vid elden och rör i grytor och snyter ungar. VADÅ????

HUSHÅLLSARBETE, HEMARBETE, ÄR DEN SÄMSTA TÄNKBARA SYSSLAN FÖR NÅN MED ADHD EFTERSOM DET INNEBÄR ATT MAN MÅSTE KLARA SÅ MYCKET SAMTIDIGT!

För egen del känns det så här:

JAG……………………………….. ….  …    ..  ..  .     .       .            .            .           jag

Det stora jaget är mitt synliga yttre jag, det lilla jag ett är den egentliga jag som far som en trasa efter mig själv, ständigt på eftersläp, kommer aldrig ikapp.

Se själva!

HEMMA-HOS-REPORTAGE (ADHD-stylat) 

 

 

 

 

Kan också användas som diskbänk, fast då måste man röja undan först, hur orkar man inte ens tänka på…. 

                  

                   En gång använd som strykbräda, numera ett praktiskt avlastningsbord för div papper…  (OBS att strykjärn och vattensprayare kvarlämnats som en liten söt dekoration)

 

          

       Och den gamla handgjorda soffan, i hjärtat av vardagsrummet, har blivit en fiffig avstjälpningsyta för den rena tvätten, som med fördel kan ligga kvar utan att skämmas för sig. Kan också användas som familjespel där det gäller att stapla så högt som möjligt utan att den välter. Den som får högen att rasa förlorar och får därmed lägga in alltsammans.

 

16 com

Dagstidnignarna har skrivit en del om att hårdare regler ang. bilkörning och körkort för ADHD-diagostiserade skulle gälla från maj i år.
Själv vet jag med mig att min uppmärksamhetsstörning gett mig en del problem genom åren som bilförare. Först fick jag köra upp två gånger innan jag lyckades. Vid första försöket försämrades nog mina odds mycket p.g.a. ett nyfött spädbarn därhemma som skrek jämt, var hungrig jämt och ville vara hos sin mamma jämt. Men mamman satt i uppkörningsbilen med sprängfyllda läckande bröst och växande panik. Naturligtvis såg jag mig inte omkring tillräckligt ordentligt och missade därför skyltar och vägar vid flera tillfällen.
När jag väl hade körkortet i min hand hade jag stora problem med att slappna av bakom ratten. Det tog många år för mig att våga luta ryggstödet bekvämare bakåt och kanske lika många år att lära mig prata under tiden som jag körde. Någorlunda sammanhängande iallafall. Så smångom lärde jag mig också att förgylla bilfärden genom att lyssna på ljudböcker.

Däremot har jag lyckats missa skyltar som talat om att motorvägen upphört. Hade som bäst kört om en husvagn i vad jag trodde var en ytterfil när en mötande bilist i vredesmod kastar sig över signalhornet. Själv hinner jag som genom ett under i sista minuten kasta mig in i högerfilen igen. Straxt därefter kommer en motorcykelpolis och jag får blåsa i ballongen. Det är en empatisk polis som förklarar att det är en olycksdrabbad sträcka och att jag inte är den första som missbedömt situationen. Jag slipper undan med blotta förskräckelsen.

Flera gånger har jag backat ut från utfarter vid t.e.x. bensinstationer lite för ouppmärksammat och lyckats missa se de bilar som jag kört då kört in i. Jag har blivit stoppad av polisen ytterligare en gång men hittills klarat mig undan både böter och personskador. Nej förresten, en gång blev det faktiskt fortkörningsböter, men det är minst 25 år sedan, så det borde vara preskiberat. Annars har jag mest åstadkommit lite bucklor här och där, både på egna och andras bilar.
Det mest komiska bilminnet är när jag fastnade i grindstolpen till mitt dåvarande hem. Grindhålet/infarten låg i en nerförsbacke och bilen blev upphängd liksom i luften. Det såg inte klokt ut och jag kunde inte låta bli att gapskratta (man kan ju faktiskt välja skratt framför tårar ibland när situationer blir för dråpliga.) Hålla sig för skratt kunde dock min dåvarande man göra, och till hans försvar bör väl sägas att det kanske även min nuvarande skulle gjort.

Nu för tiden är jag lite försiktigare. Dels har jag flyttat från Stockholm där mina perceptionssvårigheter verkligen var ett stort problem på motorlederna och i bilköerna.
Men ADHD-diagnosen har också verkligen hjälpt mig att förstå och göra mig uppmärksam på dessa svårigheter. Jag vet att jag måste vara extra försiktig. Och jag vet varför jag inte klarar av att köra inne i stora städer och på motorleder i anslutning till dessa där man t.e.x. måste byta fil hit och dit hela tiden. Jag vet också att jag måste vara pigg och utvilad, att jag inte klarar av att jobba 8 timmar och köra bil sedan utan risk för att slumra till vid ratten här ute på landet där det är lugnt på vägarna. Och jag vet att jag är urdålig på att bedöma avstånd, så jag måste alltid räkna med marginaler utan att för den skull köra ner i diket.

 Numera saknas trianglarna på våra medicinaskar. Vi får själva förtroendet att med vårt sunda förnuft avgöra om vi klarar av att köra bil med läkemedlel i kroppen eller ej.
Så borde också ADHD-problematiken i samband med bilkörning  hanteras. Men det förutsätter att ADHD-utredningarna inte läggs ned, utan att man utökar resurserna och krymper de befintliga köerna. Att man släpper till pengar och framförallt att man tar bokstavsmänniskorna på allvar.  

one

Det är mycket nu. Min ADHD gör sig påmind mer än vanligt dessa veckor. I huvudet flaxar tankarna runt likt svärmande flygmyror och fokuseringen lyser likt solen en dag som denna  med sin frånvaro. Varav denna oreda i huvudet kan man fråga sig?
Jag tror att det är detta förbaskade EU-val som splittrar mina tankar och förpestar tillvaron så att jag inte får någon ro i kroppen. Rastlöst springer jag omkring mellan hobbyrummet och datorn och matbestyr m.m. i köksregionerna. En sväng upp på vinden efter sommarkläderna som mäste tvättas bort vindslukten ur. In i tvättstugan. Tillbaks till datorn. Borde skriva blogg också. Fixar med hemsidan istället. Läser lite om EU. Javisst ja, det var ju i hobbyrummet jag skulle vara i dag. Måste ju jobba på, ska stå på marknad på söndag och är långt ifrån klar. När jag befinner mig i hobbyrummet som egentligen borde heta terapirummet, upptar den mjuka ullen och tovningen all min koncentration säkert minst lika bra som concertan förväntades göra. Befinner jag mig väl där är det näst intill omöjligt att komma därifrån. Men det kan vara lika svårt att ta sig dit.

Som nu. Det är så mycket annat att engagera sig också. Vi diskuterar i det oändliga, maken och jag om EU-röstningen. Och jag får ångest. Borde rösta. Vill inte. Ole Dole Doff. App lapp sa att du slapp.
Vi har ju sagt vårt en gång för alla. Varför skulle vi ändra oss bara för att alla andra inte fattade någonting alls? Precis som om man vore emot legal prostitution men så blev det legaliserat, skulle det då plötsligt vara moraliskt rätt att gå till en prostituerad om man nu ville det, eftersom de ändå fanns och var accepterade rent formellt?
Jag skulle snarare känna mig själv som en prostituerad om jag lägger min röst i EU-valet. Att sälja sin själ, det är så det känns.
Eller tänk dig tanken att du ska ut på havet och åka båt. Båten heter Estonia. Man berättar för dig att båten kommer att sjunka och gå till botten. Men du är osolidarisk om du väljer att inte medverka på resan för även om båten sjunker så är det omoraliskt att stå utanför. Man kan ju alltid hjälpa till att ösa vatten eller plåstra om skadade elelr trösta gråtande barn det sista man gör så har man gjort nån nytta. En droppe i havet så att säga. För då har man ju åtminstone inte skolkat från sitt ansvar som en sann demokrat.

Men jag vägrade vara med på resan när EU-båten skulle sjösättas. Eller rättare sagt när vi blev erbjudna att delta på resan. Mina pengar räckte inte till biljetten. Framförallt så vände jag mig emot hierkin och toppstyrningen som råder på ett fartyg. Kan inte förstå hur man kan vända det till att bli en fråga om att värna demokratin när det i själva verket är frågan om demokratins undergång för ett litet land som vårt.
Och jag står kvar här på kajen. Trots alla andra som går ombord. Till exempel de som jag normalt brukar rösta på nuförtiden, vars EU-motstånd mer och mer tonas ner till en valtaktisk fråga och liksom K:et i den forna partibeteckniongen snart kommer att vara ett minne blott.

EU-parlamentet kommer att ha 736 ledamöter. Svenskarna utser 18 av dem, 2,4 procent. Hittills har vi betalt drygt 300 miljarder kronor till EU. Det är enligt mitt sätt att se det som att kasta pengarna i sjön, eller i det mer kända stora svarta EU-hålet.
En EU-parlamentariker får ut minst 145 000 kronor i månaden skattefritt. Många av oss ADHD-kvinnor har sjuk eller A-kasse-ersättning och får ut runt 8000:- i månaden efter skatt. (De flesta LO-kvinnor i produktionen får inte mycket mer de heller) Tills vi blir utförsäkrade. Då får vi inget alls.  En tusenlapp extra i månaden skulle vara rena drömmen för oss.
Vidare skulle man kunna lägga pengarna på att dra ned på köerna till de neuropsykologiska utredningarna samt bygga ut behandlingsalternativ som kognitiv terapi m.m. inom landstingssektorn. I nuläget är det nästan bara EU-parlamentariker som har ekonomisk möjlighet att söka sådan hjälp inom den privata sektorn.
Det finns åtskilliga områden och hål som vi skulle kunna stoppa pengarna  i, i vårt luggslitna samhälle. Framförallt inom sjukvård/vård, skola, barn-och ungdomsverksamhet. Men det får bli en annan blogg.

Det finns också så mycket mer att säga om EU-valet. Läs t.e.x. Johan Hakelius, kolumnist på Aftonbladet: "Visa EU att du inte vill att de ska bestämma".
Själv ska jag äntligen gå in i mitt hobbyrum. För nu efter att ha lättat mitt hjärta känns det som om friden i själen äntligen börjar infinna sig så sakteligen. För ett tag framöver.
VI hörs. Ta det som ett hot eller ett löfte. Vi lever väl i ett fritt och självständigt land va? Än så länge.

one

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented